Inlägg publicerade under kategorin I våra hjärtan vi minns/In our hearts

Av Jeanette & Tommy - 7 juli 2010 16:45


Idag onsdagen den 7:e juli 2010 kl. 10.30 somnade allas vår älskade Rudii in vid Djursjukhuset i Läckeby...


Under gårdagen tog jag beslutet att nu var det dags för min älskade hund att lämna oss, äntligen gav Rudii mig de nu-är-det-dags-blickar som jag så länge väntat på. Jag grät mestadels av dagen och var fullständigt utmattad. Jag hade ständig yrsel och slocknade i soffan när yngste grabben och jag tittade på tv framåt tidig kvällning. Han väckte mig efter en stund och sa att jag måste köra honom till bussen. Jag hade snarkat sa han också så jag var visst rätt så slut.


När natten kom så var jag uppe på toaletten två gånger (jag springer normalt inte på toaletten på nätterna). Imorse berättade också Tommy att jag klockan 05:00 hade ryckt och slitit i honom och sagt att "nu måste vi iväg, skynda vi måste åka nu!". Sedan hade jag somnat igen... Jag drömde nog om att vi båda skulle åka till djursjukhuset med Rudii men att vi försovit oss.  Rudii låg bredvid mig på golvet hela natten vilket hon inte brukar göra för antingen somnar hon där och vaknar på Tommys sida eller vice versa.


Morgontimmarna innan jag och väninnan Johanna Jacobsson åkte med Rudii tillbringade Rudii i en sval och skön trädgård. Hon fick lite frukost och godis serverad där. Lite sista fotografier togs på henne också. Strax innan avresa så lade Rudii sig ned och kultrade runt och myste i det torra gräset (det fanns färskt och fint men det var inte lika kul för det fastnar ju inte i pälsen:-). Innan hon sedan hoppade in i bilen så fick hon en sista pälsborstning, det var väl det hon var ute efter kan tänkas o:)


Väl framme i Läckeby så tog vi en liten promenad Rudii, Johanna och jag. Johanna tog lite fina kort på gulletösen och mig. Jag hade beslutat att Rudii när det väl var dags skulle få somna in utomhus men då solen låg på och ingen lämplig skuggsida fanns kring djursjukhuset så fick det bli inomhus istället. När vi kom in i rummet så var där dämpad belysning och man hade tänt ett ljus i en fin glaslykta som stod på undersökningsbordet. Bredvid stod också en ask med servetter för tårar. Rullgardinen var neddragen för fönstret och på golvet låg ett mjukt och fint täcke.


Johanna och jag satte oss på varsin stol. Rudii lade sig vid våra fötter och låg där och tittade på mig och gav också Johanna en och annan blick. En stund senare kom veterinären in och berättade hur det hela skulle gå till. Därefter kom denna och en assistent in och gav Rudii lugnande. Jag satt mig hos henne på golvet. Rudii blev mycket trött men var fortfarande medveten om att vi var där och lystrade till sitt namn när jag pratade med henne. Veterinären kom tillbaka efter en stund och hade med sig kanyler och de tre sprutorna med den blåa avlivningsvätskan...


Att sätta dit kanylen skulle inte visa sig vara lätt för in i det sista så var Rudii envis med att låta dem få en ven som låg still och inte rullade omkring. Efter några försök så satt den där till slut. Veterinären frågade om jag var redo och jag svarade att det blir jag aldrig men jag måste för hennes skull... Under hela tiden hade jag suttit där på golvet och smekt och kelat med Rudii. Rudii låg där stilla och småsnarkade nästan. Jag böjde mig fram och kysste henne i ansiktet och på nosen och sa att jag älskade henne mer än livet själv och att det var hon och jag och jag tackade henne för alla år hon givit mig så mycket glädje. Jag bad henne också hälsa till Bellman och övriga nära och kära. Jag avslutade mina ord med att säga "Vi ses igen min älskling"...


Johanna satt bredvid på stolen och grät och jag började nu också så smått att gråta. Hade försökt hålla mig hela tiden för att inte oroa Rudii. Veterinären tog nu första blåa sprutan och Rudii andades fortfarande. När andra sprutan gavs så hörde och kände jag hur andningen upphörde och hur livet rann ur henne. En tredje och sista spruta gavs och sedan lämnade veterinären oss för en stund. Jag satt där på golvet och körde fingrarna igenom Rudiis päls och samtalade lågmält med väninnan. En stund senare kom veterinären in igen och lyssnade på Rudiis hjärta som nu definitivt helt hade upphört att slå. Vi satt kvar en stund till sedan kysste jag Rudiis panna en sista gång och gick mot dörren. Jag tittade på henne där från dörröppningen och sa att jag älskade henne innan jag stängde dörren och gick...


Innan vi åkte hem så tog väninnan och jag en promenad till minneslunden där hennes ena hund finns. Är bara någon vecka sedan han i 12 års åldern fick sluta sina dagar. Även min första Berner Sennenhund "Bullen" finns här och vi ägnade dem en tanke och tittade på alla fina utsmyckningar och så började vi gråta igen.


Det var oehört skönt att ha någon med som stöd denna gång. Både "Bellman" och "Bullen" var jag ensam om att låta få somna in och det var tufft. Jag bara grät och grät och ville inte lämna dem. Jag fick också stanna bilen flera gånger på väg hem pga alla gråtattacker. Denna gång gick det betydligt mer stillsamt till och det är Johannas förtjänst så tusen tack Johanna för att du följde med! Bör väl tillägga att Tommy inte kunde följa med pga att han har räddningsjour (vilket alltid lyckas inträffa när man som bäst behöver honom).


Allt jag skrivit här nu har gjorts i tårar så jag hoppas ni har överseende med eventuella felstavningar och annat men kände att jag behövde sysselsätta mig med något stillsamt för tankarna bara går till Rudii hela tiden. För en stund sedan kom Loova och satte sig bredvid mig när hon hörde att jag grät och hon lade upp en tass på mitt knä och såg ut att vilja säga "-Men du, var inte ledsen, jag kan också vara din bästis." Hon är bara för söt och go den lilla tösen. Hon kommer att bli en fin "ersättare" (kom inte på ett annat lämpligt ord just nu) för Loova och Rudii har många likheter med varandra samtidigt som Loova är en egen mycket trevlig individ och det värmer gott i hjärteroten.


Tänd gärna ett ljus för Rudii ikväll när mörkret faller. Nu avslutar jag här med lite bilder från idag, Rudiis sista dag i livet, och med tre vackra låtar som jag tillägnar min underbara änglatös 

http://www.youtube.com/watch?v=2dhtsH23wmE

http://www.youtube.com/watch?v=GRqj7v8PF7Q&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=pudOFG5X6uA



/Jeanette


  

Rudii poserar en sista gång


  

En sista rullning i trädgården


Rudii och jag


   

Sista bilden på bästa vännerna


   

Farväl mina vänner, på återseende...
Puss & Kram
/Rudii
  

ANNONS
Av Jeanette & Tommy - 18 maj 2010 12:00



Fredagen den 17:e juli 2009 hölls min morfars begravning i en av min gamla hemstads kapell. Solen stod högt och vädret var det vackrast tänkbara denna dag.


Begravningen var fin med tal och sång. Min morbrors sambos systers man berättade för oss med värme & inlevelse om vem morfar var och vad som varit hans stora passion i livet förutom sin familj. Morfar älskade sin sommarstuga "Bergsstugan" och där tillbringade han all sin lediga tid med att snickra och dona, pyssla med blommor, fiska, mata fiskmåsar och mysa i hängmattan. När jag var barn brukade vi också ofta sitta på ljugarbänken & berätta historier, sanna som osanna, för varandra* Jag saknar dig morfar!


Sov nu så gott kära morfar & ta god hand om mormor - vi ses igen!


Puss & Kram

Älskar dig för evigt

Jeanette  

 


Morfars sista vila




På återseende morfar!  

ANNONS
Av Jeanette & Tommy - 29 april 2010 12:00


Vår första katt Ruffi vill vi ägna en sida till här på bloggen. Ruffi var en mycket kelig och go tjej som vi köpte hos en familj i Oskarshamn 2006. Tyvärr förolyckades hos innan hon ens hade hunnit fylla ett år. Hon blev påkörd av en bil på gatan utanför vår tomt. Hon dog ögonblickligen och vilar nu på vacker plats, i en glänta intill en äng nära vårat hus. Bredvid henne vilar en liten ekorreunge så hon är inte ensam.


Sov sött vår älskade lilla kattunge

Husse & Matte


   * Ruffi - bedårande vacker *


  * * Ruffi - vår lilla kattängel *



* Ruffi - vi glömmer dig aldrig! *  

Av Jeanette & Tommy - 21 april 2010 18:53


Tisdagen den 20:e april 2010 hölls min mormors begravning i en av min gamla hemstads vackra kyrkor. Det var en något märklig dag vädermässigt sett. På morgonen och fram tills vi entrade kyrkan så var där strålande solsken. När akten var över så klev vi ut till en mulen himmel. Sent på kvällen så avslutades dagen med snöfall, hela trädgården med dess gräsmatta, buskar och träd var kritvit. En verkligt märklig dag som man inte lär glömma på flera sätt.


Själva begravningen var fin. Prästen påminde oss alla om vem vår mormor var och vad för drömmar hon har haft i livet. Tror hon förverkligade de flesta, iallafall på sitt lilla sätt. Min älskade lilla mormor*


Efter akten så intogs smörgåstårta och princesstårta i intillliggande byggnad. När vi hade ätit och tackat för oss så gick jag och min syster m. sambo och mina föräldrar till kapellet och tände ljus för våra nära och kära så som t.ex mormor och morfar och en tidigare sambo som jag haft. En stund av ro och värme infann sig där inne i det lilla kapellet. Vi skiljdes sedan åt och jag påbörjade min bilresa 6,5 mil hemåt.


En sorgens dag var denna dag men samtidigt ett tillfälle för oss alla i familjen att träffas. Tråkigt dock att det skall behöva krävas begravningar för det... Sov nu så gott kära mormor så ses vi framöver när ödet så vill.


Puss & Kram

Älskar dig för evigt

Jeanette  



 
Mormors sista vila



 

På återseende mormor!  

Av Jeanette & Tommy - 16 april 2010 07:00

 

Allas vår älskade Mewtwo's Bullwalk, allmänt kallad Bullen, lämnade jordelivet i februari 2008 (bara några månader innan Bellman gjorde honom sällskap). Bullen blev 9 år och 9 mån. gammal. 

Bullen var Jeanettes första Berner Sennenhund och han levde tillsammans med henne fram till årsslutet 2002 sedan flyttade han till Jeanettes goda vänner Annelie och Lasse som gärna ville ha goa Bullen. Bullen fick där en tjejkompis, Berner Sennentiken vid smeknamn Sassa som var en god och glad tjej* 

 

Därefter bodde Bullen hos oss 2 ggr per år då Sassa löpte. Han behövde då inte gå omkring och tråna efter sin sambo och så fick ju inte minst vi tillfället att rå om honom också, perfekt!

 

Bullen var en bestämd men mycket snäll herre och han var mycket förtjust i människor och djur. Han var den vakna Polisen vart han än var och som såg till att de andra hundarna han träffade höll sig i något sånär schack   


Allas vår lilla Bulle är djupt älskad och saknad men vi hoppas och tror att han och Bellman, de två musketörerna - ler och långhalmen, fortfarande håller ihop i vått och torrt så som de gjorde de åren de levde tillsammans

 

Puss o Kram

Gammelmatte & Tommy

 

   

* Mewtwo's Bullwalk *

e. Odenhills Walör u. Mahaiwah's C-Miayca

 

  

* Ljuvliga Bullen *

 

  

* Bullen & "broder" Bellman *

 

  

 * Bästa vännerna Bellman & Bullen i Paradisskogarna *

Av Jeanette & Tommy - 13 april 2010 16:37


Vår högt älskade Berner Sennenhund Berniinas Ballad Av Bellman, allmänt kallad Bellman och Bellis, lämnade jordelivet och oss i maj 2008. Han hade då bara någon vecka innan hunnit fylla 8 år.


Bellman var en underbar hund, en sådan som man bara hittar en gång på miljonen! Stor och fin var han och så gudasnäll mot alla människor och djur. Vår katt Lukas såg Bellman som sin pappa och han blev mycket ledsen och letade febrilt efter honom när Bellman hade lämnat oss. 


Allas vår Bellman är oerhört älskad & saknad av oss, våra familjer & vänner. Du kommer alltid finnas i våra hjärtan du underbara hund! 


Vi älskar dig för evigt

Matte & Husse 








         

* Berniinas Ballad Av Bellman *  

e. Dalaleds Hemmingway u. Stora Brogårdens Clara-Bella

 



 

* Bedårande Bellman * 

 



  * Bland de sista korten på vår älskade gosse *






Av Jeanette & Tommy - 13 april 2010 14:59

 

Vill här tillägna den allra käraste tanke till mina morföräldrar som jag hoppas åter igen har återförenats för att aldrig mer behöva skiljas åt  

 

Min mormor lämnade efter en tids sjukdom jordelivet den 25:e mars 2010. Det har känslomässigt varit en mycket tung period sedan juletid 2009 då mormor blev dålig. Morfar lämnade oss så sent som i juli 2009 så man hade inte riktigt hämtat sig efter detta förrän nästa dråpslag kom. Kan väl säga att man stundtals inte riktigt är sig själv. Tur är dock att man har familj och vänner att söka tröst och stöd hos. Till dem jag kan ha sårat längs vägen – förlåt!

 

Jeanette

 


In English


I want to acquire the dearest mind to my grandparents, that I hope once again has reunited to never ever more have to be apart

 

At the 25 th of March 2010 my grandmother left the earth life after a brief illness. It has emotionally been a very hard period since Christmas 2009 when my grandmother became ill. Grandpa went of to heaven as late as in July 2009 so I had not quite recovered after that until the next blow came. May well say that sometimes I’m not quite myself. A good thing is that I’ve got a family and friends to seek consolation and support from. To those who I may have hurt on my way – I’m really truly sorry!

 

Jeanette

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se